AirPort Extreme
Jag lovade ju att återkomma angående min AirPort Extreme, som blev liggandes i sin kartong alldeles för länge innan den fick träda i tjänst. Jag körde tidigare med en Linksys WRT54G, d.v.s. den trevliga lilla wlan-routern som kör en Linux (2.4) med vanliga hederliga iptables under huven. Den gjorde sitt jobb bara fint, men jag började växa ur den så jag tyckte det var lika bra att den fick gå i pension när jag ändå köpte hem en laddning prylar från Apple Store.
AirPorten är ganska olik de tidigare ufo-liknande modellerna och är formad mer som en Mac Mini, fast bara hälften så hög. En designmässig besvikelse är att de tre små vita statusdioderna på gamla modellen bytts ut mot en stor och lite småirriterande färgad statuslampa som definitivt är mer ljusstark än den hade behövt vara. Så även om designen är ganska trevlig förpassades den med andra ord snabbt in i ett skåp där man slipper se den.
Något jag blev lite förvånad över är hur bra den interna antennen fungerar. Med gamla routern hade jag alltid bara halv signalstyrka i köket (med en hel del tjock betong i vägen), och då hade den ändå både externa antenner och höjd sändareffekt. AirPorten ger i stället perfekt mottagning även där, så jag antar att antennen är ganska effektiv. Den kör även med MIMO bör sägas, vilket förmodligen också är en starkt bidragande orsak.
Bästa finessen med AirPort Extreme tycker jag ändå är USB-porten. Man kan ansluta antingen en USB-disk eller en skrivare till basstationen, och enheten utannonseras då på nätverket via Bonjour. Min HP Laserjet 1022 (som för övrigt är hur bra som helst, rekommenderas varmt) finns alltså tillgänglig under Bonjour-skrivare i skrivarlistan så fort den kopplas in. Hips vips blir alltså en lokal USB-skrivare en nätverksskrivare, vilket verkar åstadkommas genom att USB-trafiken från skrivardrivrutinen fångas in och tunnlas via nätverket. Det hela är alltså transparent, så alla skrivare som Macen kan köra direkt via USB kan användas. USB-lagringsenheter fungerar på ett liknande sätt. Första gången man kopplar in en enhet dyker det på varje Mac i nätverket upp en dialogruta som talar om att en AirPort-disk finns tillgänglig och som frågar om man vill att anslutna enheter i framtiden ska monteras automatiskt. Väljer man ja där behöver man sedan bara koppla in en USB-disk i AirPorten för att den ska dyka upp i Finder (precis som om man anslutit den direkt till datorn). Enda haken är att överföringen är plågsamt slö, kommer man upp i 1 MB/s ska man vara glad. Men det gäller för alla enheter av den här typen, och problemet ligger snarast i USB självt eftersom det inte finns minsta tillstymmelse till hårdvaruacceleration.
Något annat som jag tycker gör att AirPorten utmärker sig är programvaran. Wlan-routrar i största allmänhet kör med de mest förfärliga webbgränssnitt som inte bara är icke-intuitiva utan ofta även funktionsmässigt begränsande. AirPort-verktyget (som är ett fristående program) är en helt annan historia. Alla tillgängliga basstationer visas i en lista till vänster, och man kan komma åt precis alla inställningar, loggar etc. via ett enkelt och intuitivt gränssnitt. Netgear och de övriga har mycket att lära på den fronten.
Överlag känns AirPort Extreme som ett väldigt bra köp just nu eftersom man får en snygg (nåja) och bra router med superbt användargränssnitt till samma pris som en ful och krånglig. Plus då att det knappt ens finns någon 802.11n-router med motsvarande finesser just nu, åtminstone inte med samma übersmidiga interaktion med OS X. Får bara hoppas att Apple hänger med i prisutvecklingen den här gången; AirPort-basstationer har åtminstone tidigare tenderat att vara extremt prisvärda just när de är nylanserade men sedan hängt kvar på ungefär samma prisnivå alldeles för länge. Nåja, den som lever får se…
