Således blev det ingen skellefteåtur för bilens del, utan vi fick krypa hem i snigelfart och tog förmodligen livet av katalysatorn på kuppen (givet skrotpriserna på en sådan tror jag ändå att det blev billigare än bärgning). Några dagar senare blev det byte av tändstift, ett såg mycket suspekt ut, och efter kort provkörning konstaterades att fröken XM gick lika jämnt och fint som tidigare. Ända till ett par timmar senare, då jag glad i hågen fick för mig att köra iväg och handla! Återigen lät bilen mer som en åkgräsklippare än ett bisarrt tystgående franskt rymdskepp.

Byta tändstift gav alltså ingenting, och problemet måste alltså ligga någon annanstans. Det är nu man ska börja inspektera kablar, fördelardosa, tändspole, tändmodul och allt det där, hitta ett litet kabelbrott, byta sladdeländet och köra vidare. Eller?

Surprise! Citroën XM med 16-ventilsmotorn har allt inbakat i en enda kassett, som sitter tryggt fastbultad ovanpå topplocket. Kassetten är en svart låda (bokstavligt talat!) där endast några ynka givarsladdar går in, så felsökning är fullständigt omöjligt. Katastrof?

Nu till det fina i historien: Trots att det i princip är ett komplett tändsystem, allt i ett kit, är det förvånansvärt billigt att få tag i en helt ny kassett. Via diverse kontakter fick jag tag i en för under 2000! Glatt överraskad kunde jag skruva i kassetten, bilen gick igång, och gick faktiskt till och med jämnare än innan haveriet. Så bortsett från att katalysatorn förmodligen bara är skrot så har lilla XM:en fått en helt ny tändkassett, och går lika bra (och snålt!) som när den var ny. Har kört den tiotalet mil nu och inget obehagligt har hänt hittills, så patienten kan nog friskförklaras för den här gången

För övrigt kan sägas att LaCie Desktop Hard Disk måste vara bland det fulaste de någonsin designat. Tråkig och svart med en ful lysdiod placerad alldeles mitt på framsidan. Lever om som ett tröskverk gör den också. Men ack så billig!

Efter lite pill har jag äntligen lyckats uppdatera min AppleTV till Take 2, d.v.s. nya programvaran med hyrfilmer, AirTunes, Flickr-integration och annat kul, samt återställa alla hack så jag har alla ”extrafunktioner” jag hade med version 1.1. Hittills har jag fått igång sshd, afp-servern och lagt in pluginen ATVFiles så att jag kommer åt .avi-filmer och annat innehåll som inte stöds av iTunes.

Själva hackningsproceduren är lite krångligare än den var tidigare. Sitter man redan med en hackad ATV finns möjligheten att att göra en manuell ”safe update” där alla hack, plugins etc. bibehålls, men jag tycker det inte verkar fullt lika lyckat som det låter eftersom man bland annat förlorar 1080i-upplösningen och eventuellt får en massa annat krångel. Jag gjorde därför en full ”factory restore” så att precis allt på ATV:n rensades, och uppdaterade till Take 2 för att få en ”ren” installation. Hela proceduren finns beskriven här: Take 2 Full Update.

Själva patchsticken, d.v.s. usb-minnet man ska använda för att lägga in sshd på ATV:n, var inte riktigt lika enkel att fixa som när jag hackade 1.0. Framför allt kör jag Leopard nu, och eftersom ATV:n kör någonting som mest liknar 10.4.9 (även i Take 2) funkar det inte längre bara att flytta över kodbibliotek och binärer från iMacen. Jag följde därför den här guiden och hämtade systemfilerna från återställnings-DVD:n som följde med iMacen, lade dem i rätt folder och körde sedan createPatchstick-skriptet för att slänga in allting på usb-minnet och göra det bootbart. Det man får vara beredd på är att det fortfarande är mycket mer manuell hantering än det var med den ”magiska” patchsticken för version 1.0, men det är definitivt något en vanlig dödlig med grundläggande terminalvana kan fixa.

Problemet

Naturligtvis råkade jag på allt möjligt strul innan jag fick patchsticken att fungera. När jag hade petat in min patchstick i AppleTV:ns usb-port och bootat om skrället så startade den mycket riktigt från patchsticken, med en massa konsolltext som rullade över tv:n. Men då  blev det bara en massa felmeddelanden, först om att /etc/master.passwd inte finns och sedan ett kul fel på sista raden i installer.d/ssh där den klagade på att /usr/bin/sed inte finns. Den där raden är inte helt oviktig, så resultatet blev att sshd installerades men inte länkade till rätt kodbibliotek.

Lösningen

Eftersom det verkar fungera för en massa andra kanske det är antingen min patchstick eller mitt AppleTV-system som är konstiga, men för mig gick det att ordna det hela genom att redigera createPatchstick-skriptet samt flytta över sed till patchsticken. Först fixade jag problemet med master.passwd (vilket inte verkar vara någon deal breaker, men det är ju alltid trevligt att få bort ett av felmeddelandena när man ska felsöka något). Det gjorde jag genom att lägga in det här strax efter rad 73 i createPatchstick, i funktionen copyKernal() (sic!):

grep '^root:' /etc/master.passwd > /Volumes/Patchstick-root/etc/master.passwd

Problem 1 fixat. Sedan flyttade jag över sed till mappen sbin (i min Patchstick-katalog, den ska alltså till ~/Patchstick/Files/sbin eller var man nu valt att lägga den katalogen). Den binären hittar man i BaseSystem.pkg, under /usr/bin (använd Pacifist, precis på samma sätt som i AwkwardTV-guiden alltså). Eftersom binären då hamnar på en annan sökväg redigerade jag sista raden i installer.d/ssh:

/sbin/sed -i"" -e 's;^exec;DYLD_FRAMEWORK_PATH="/System/Library/Frameworks/OSXFrames" exec;' /OSBoot/usr/libexec/sshd-keygen-wrapper

Alternativt så hade man ju kunnat lägga in sed på ”rätt” sökväg i stället, det är väl egentligen bara en smaksak hur man löser det hela. När sshd väl är inlagt är det bara att följa guiden på AwkwardTV för att fixa resten av hackandet via ssh.

Resultatet

Patchsticken fungerade bara fint, förutom att den spyr en hel massa ganska ovidkommande felmeddelanden. I mitt fall blir det dessutom alltid en panic när patchstick-systemet försöker köra /sbin/reboot, men det är egentligen bara kosmetiskt. Något jag märkte är bara att createPatchstick-skriptet ibland får märkliga problem med partitionerna; det är nästan som att ”Patchstick-root”-partitionen inte finns när den kört färdigt och ska avmontera usb-minnet. För mig har det funkat att bara rycka ut minnet, sätta in det igen och köra skriptet från början igen.

Nya versionen av ATVFiles fungerar för övrigt hur bra som helst under 2.0; det är väldigt trevligt att ha all extrafunktionalitet från både Take 2 och ATVFiles samtidigt. Filservern fungerar bra också, men jag har inte lagt in USB-hacket än (det där som gör att man kan använda externa hårddiskar som kopplats in i ATV:ns usb-port). Det har dessutom dykt upp en ganska trevlig plugin som förser ATV:n med en fullfjädrad Safari-baserad webbläsare, får se om jag lägger in den också när jag ändå håller på…

Kul i början men nu börjar jag bli lite less på att det dilaterade ögat överexponerar allting och inte kan ackomodera. Nåja, snart släpper det väl…

1. Bestäm dig för exakt vad du vill ha. Gärna ner till årsmodell, prisbild, utrustningsnivå o.s.v. Kolla upp begagnatguider och liknande på nätet för att veta vad man ska leta efter (ska man köpa något med klass är Citroënakuten en oumbärlig kunskapskälla). Det är bra att ha ett par kandidater; exempelvis letade jag senast efter en XM SX eller en enklare Xantia serie II.
2. Ha tålamod. Chansen att göra en bra affär ökar ju längre man kan klara sig utan bil, och det är inte direkt så att priset stiger med tiden. Gör det till en vana att kolla in vad som dykt upp på Blocket nån gång varje dag.
3. Köp från rätt person. Fantastiskt många Blocket-annonsörer är illiterata kretiner som varken kan ta hand om sina bilar, sätta vettiga priser eller ens uttrycka sig förståeligt i tal och skrift. Röd flagg för formuleringar som ”pumpen till styrservot läcker” (på en Xantia… finn ett fel!) eller ”jätte fin bil som är jätte kul man kan höjja och sänka den med en spak”. Just när det gäller cittror är det jätteviktigt, eftersom alldeles för många jättefina bilar plågas till en förtida död av nonchalanta och okunniga ägare.
4. Åk norrut eller inåt landet. Hittills har jag inte köpt något som inte varit från Norrbotten, och så får det gärna förbli för min del. Allra bäst är det om man kan bege sig till Kiruna, Gällivare, Pajala eller andra trevliga ställen där man låter bli att salta. På samma gång får man en trevlig minisemester.

Svårare än så behöver det faktiskt inte vara, och även om själva bil-letandet drar ut på tiden så blir det ju så trevligt när man väl fått tag i precis den bil man ville ha! För egen del väntar massor av gashydraulisk lycka framöver…

Något jag snabbt insåg var faktiskt att det inte är någon dum idé att skaffa en Citroën även av ekonomiska skäl. Moderna hydraulcittror är uddabilar som i stort sett inte har något andrahandsvärde alls, och kvalitetsmässigt står de sig väldigt bra gentemot andra bilar (mer om det längre fram). På köpet får man en rolig bil med vägegenskaper som helt saknar motstycke; en Citroën med Hydractive-fjädring och bra Michelindäck är en närmast religiös upplevelse att köra vare sig det gäller långa landsvägsturer eller hård körning på slingriga vägar. Så det får alltså bli en något så när modern hydraulcittra även denna gång, och då finns det i princip bara XM och Xantia att välja mellan. Så, vad blir det?

Xantia är nog en av de allra vettigaste bilarna Citroën någonsin tillverkat. Den lanserades 1994 som ersättare till underbara lilla BX, och fick en ansiktslyftning 1998. Kvalitetsmässigt är den en fullträff, med väldigt lite över huvud taget som ställer till med problem. Men designmässigt är den ganska icke-Citroënsk! Jag tycker själv att den nästan ser ut som en Opel, vilket inte direkt är något plus i mina ögon. Serie I har dessutom en mindre lyckad förarplats, stolarna är inte de allra bekvämaste och ratten har en lite märklig vinkel. Prisläget är alldeles fantastiskt bra just nu; man kan få en tidig serie II för under 30 tusen numera!

XM är lite äldre och kom 1990, med en facelift 1995. Designen är gjord av Bertone och är i mina ögon störtcool; en av de få bilar som verkligen inte liknar någon annan. Förarmiljön är lite mer udda (fast ändå ganska konventionell) och innerutrymmena är enorma. Man sitter som i pösiga fåtöljer, som faktiskt är riktigt lyckade även för långturer. Nackdelen är kvaliteten är bara inte riktigt på samma nivå som Xantia. Den är framför allt ganska utsatt för fuktrelaterade elfel, som egentligen hade varit en skitsak att åtgärda.

Så, vad faller valet på för min del? Det lutar faktiskt starkt åt en lite enklare XM med snålare motor, ska faktiskt iväg och titta på en 95:a i morgon som verkar vara för bra för att vara sann. Xantia hade inte varit ett alltför tokigt val det heller, men dels har jag som tidigare XM-ägare en svag punkt för den modellen och sedan börjar jag kunna den utan och innan vid det här laget. Plus att jag får användning för mina alldeles sprillans nya Michelin Energy på lättmetallfälgar (kanondäck för övrigt, rekommenderas varmt!) som stått kvar i pappsens garage sedan förra XM:en gick hädan…

AirPorten är ganska olik de tidigare ufo-liknande modellerna och är formad mer som en Mac Mini, fast bara hälften så hög. En designmässig besvikelse är att de tre små vita statusdioderna på gamla modellen bytts ut mot en stor och lite småirriterande färgad statuslampa som definitivt är mer ljusstark än den hade behövt vara. Så även om designen är ganska trevlig förpassades den med andra ord snabbt in i ett skåp där man slipper se den.

Något jag blev lite förvånad över är hur bra den interna antennen fungerar. Med gamla routern hade jag alltid bara halv signalstyrka i köket (med en hel del tjock betong i vägen), och då hade den ändå både externa antenner och höjd sändareffekt. AirPorten ger i stället perfekt mottagning även där, så jag antar att antennen är ganska effektiv. Den kör även med MIMO bör sägas, vilket förmodligen också är en starkt bidragande orsak.

Bästa finessen med AirPort Extreme tycker jag ändå är USB-porten. Man kan ansluta antingen en USB-disk eller en skrivare till basstationen, och enheten utannonseras då på nätverket via Bonjour. Min HP Laserjet 1022 (som för övrigt är hur bra som helst, rekommenderas varmt) finns alltså tillgänglig under Bonjour-skrivare i skrivarlistan så fort den kopplas in. Hips vips blir alltså en lokal USB-skrivare en nätverksskrivare, vilket verkar åstadkommas genom att USB-trafiken från skrivardrivrutinen fångas in och tunnlas via nätverket. Det hela är alltså transparent, så alla skrivare som Macen kan köra direkt via USB kan användas. USB-lagringsenheter fungerar på ett liknande sätt. Första gången man kopplar in en enhet dyker det på varje Mac i nätverket upp en dialogruta som talar om att en AirPort-disk finns tillgänglig och som frågar om man vill att anslutna enheter i framtiden ska monteras automatiskt. Väljer man ja där behöver man sedan bara koppla in en USB-disk i AirPorten för att den ska dyka upp i Finder (precis som om man anslutit den direkt till datorn). Enda haken är att överföringen är plågsamt slö, kommer man upp i 1 MB/s ska man vara glad. Men det gäller för alla enheter av den här typen, och problemet ligger snarast i USB självt eftersom det inte finns minsta tillstymmelse till hårdvaruacceleration.

Något annat som jag tycker gör att AirPorten utmärker sig är programvaran. Wlan-routrar i största allmänhet kör med de mest förfärliga webbgränssnitt som inte bara är icke-intuitiva utan ofta även funktionsmässigt begränsande. AirPort-verktyget (som är ett fristående program) är en helt annan historia. Alla tillgängliga basstationer visas i en lista till vänster, och man kan komma åt precis alla inställningar, loggar etc. via ett enkelt och intuitivt gränssnitt. Netgear och de övriga har mycket att lära på den fronten.

Överlag känns AirPort Extreme som ett väldigt bra köp just nu eftersom man får en snygg (nåja) och bra router med superbt användargränssnitt till samma pris som en ful och krånglig. Plus då att det knappt ens finns någon 802.11n-router med motsvarande finesser just nu, åtminstone inte med samma übersmidiga interaktion med OS X. Får bara hoppas att Apple hänger med i prisutvecklingen den här gången; AirPort-basstationer har åtminstone tidigare tenderat att vara extremt prisvärda just när de är nylanserade men sedan hängt kvar på ungefär samma prisnivå alldeles för länge. Nåja, den som lever får se…

…använder jag mig av alldeles för sällan. Solnedgång vid Laisaliden, 6 exponeringar.

Nu efter två veckors introkurs känns det som att jag börjar komma in i studentlivet igen. Anatomi är hur kul och intressant som helst, och jag har faktiskt fått mig en hel del tankeställare under etikpassen. Plus att klassen faktiskt är otroligt trivsam, det är en ganska skön blandning med folk. På det stora hela har det gått väldigt bra att ställa om sig, och det känns verkligen som en riktig kanonutbildning. Jag har också märkt att jag har en lite annan syn på själva pluggandet; nu ser jag det som ett otroligt privilegium att jag får ägna mig enbart åt att lära mig nya saker på heltid. Har dock en diffus känsla av att den nära förestående cellkursen kommer att råda bot på lite av den entusiasmen.

I övrigt har jag nu förnyat mitt iksukort och börjat träna igen. Med tanke på det totala tillstånd av förtvining min arma kropp befann sig i efter två månaders intensivt butiksjobbande och väldigt lite träning, kommer det att bli några jobbiga veckor framöver…